Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej darlings!
Hoppas ni inte saknat mig för mycket, tihi!

Tänkte skriva lite om Londonresa imorron, är alldeles för trött nu.
Är det inte meningen att man ska vara uppvilad när man varit på semester? Istället är jag så sjukt sliten.

Jag tänkte bädda ner mig nu och kolla lite på inspelade program från veckan(Gossip girl, greys osv).

Pussar!

Då är jag redo!
Ska kolla klart på desperatan sen kör pappa mig till Petra.
Inatt vid tre tiden sticker vi till flygplatsen och imorronbitti befinner vi oss i London!
Iiiiiiiiiiiih! ^^

Vi hörs på måndag!

Jag har varit duktig och växlat mina pengar och lagt fram allt som ska packas ner men du kommer den jobbiga delen. Att lägga ner allt i resväskan. (Och sen lyckas stänga den..)

Någon som vill komma och hjälpa mig?
Nej, nu måste jag börja bruka allvar.

Jag kom på att jag glömt lägga upp den här bilden från midnattsvisningen.
Jag och Petra träffa på en twimom vilket vi tyckte va skitcoolt. Resten är historia. haha


"Forget Edward.. Twilight moms for Carlisle!"

Kläderna är tvättade.
Kameran är tömd.
Packlistan är skriven.

Nu ska jag bara packa ner allting och växla mina pengar så är jag redo!
Morgondagen kommer bli stressig. Men det kommer bli fylld med den stress som jag gillar.

puuuuuuuuuuuuuuss

Hejhej!
Jag skulle egentligen jobbat i fredags och igår men jag har stannat hemma istället. Precis som jag tänkt göra imorron. Jag måste jobba på att få bort ångesten. Från och med tisdag så är jag ledig till nästa onsdag eftersom jag sticker till London men sen är allt ett frågetecken. Praktik, skola eller sjukskrivas? Jag orkar inte tänka på det nu.

Nu vill jag bara tänka på att jag snart kommer vara i London. Jag har börjat att tvätta en jävla massa och skriva packlista och ta fram allt sånt som behövs ta fram. Detta gör mig väldigt glad.

Jag är precis som en bergochdalbana just nu. Ena sekunden bestämmer jag mig för att det är nog nu och i  nästa sekund kommer ångesten tillbaka. Varför ska allt vara så jobbigt? och varför har man så jävla många känslor? Det är verkligen för mycket.

Min andra halva kom hit igår kväll och vi satt uppe och prata hela kvällen och halva natten.
Vi pratade om vår framtid och om ångest. Jag vet ju verkligen inte vad jag vill göra efter studenten, eller jag vet inte vad jag vill jobba med. Men egentligen vet jag precis vad jag vill göra. Jag vet precis vad jag vill jobba med men som allting annat som jag vill ha så är det lite omöjligt att få. Eller inte omöjligt men jävligt svårt. Och om jag nu lyckas så kommer det vara en väldigt lång väg dit. Det kommer kämpas en hel del och jag kommer få många nej på vägen men det är de väl värt om jag i slutet får uppleva min dröm och göra det jag älskar? Och jag har redan tänkt på allt. Jag har flera backup-plans och vet vad jag ska göra för att få den här drömmen att slå in.

Jag har redan hela min framtid i mitt huvud. Den finns där. Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv, men alla har väl en sån plan i sitt huvud? Och hur många av dom får den här drömmen att bli sann egentligen? Men å andra sidan - hur många vågar egentligen gå efter den? Hur många vågar gå efter sin dröm och kämpa för att få den? Skamen av att misslyckas tar oftas över och sen sitter man där på ålderdomshemmet och önskar att man skulle gått efter drömmen.

Jag hatar att drömmar bara ska behöva vara drömmar. Varför kan inte alla bara få det dom vill ha och vara lyckliga? Ja, jag vet att jag låter som en hippi som snart kommer säga att jag vill baka kakor på regnbågar och solsken men egentligen - varför? Va fan är det svåra? Varför ska man inte få gå efter sin dröm? Varför ska man vara rädd för att misslyckas? Alla misslyckas ju någon ång här i livet. Alla borde iallafall få chansen att satsa.

Jag ska börja satsa. Jag kanske misslyckas men då vet jag iallfall att jag gav det ett försök.

Jag ska sluta läsa ordet som 'misslycka' och i stället läsa det som 'Miss Lycka'.

Eftersom New Moon hade världepremiär igår så släpptes en massa intervjuer från olika tvshows.
Så ni kan ju gissa jag jag gör? mohaha


Är de bara jag som tycker Taylor är lite stel?

Jag tänkte skriva ett litet inlägg nu. Jag tänkte skriva av mig om allt som pågår i mitt huvud.

Jag mår inte bra. Jag mår inte alls bra faktiskt. Jag har en sån extrem ångest, mest över min praktik. Jag vill inte stå i ett kök hela tiden och göra samma sak dag in och dag ut. Jag mår inte bra av det. Jag borde inte gå hotell och restauranglinjen överhuvudtaget. Vet ni hur hemskt det är att känna att man gjort helt fel val och slösat bort tre år av sitt liv på något man inte gillar och som får en att må dåligt? Det är hemskt. Och det är mitt eget fel. Helt och hållet mitt eget fel. Det går inte att skylla detta på någon annan.

Dom senaste tre veckorna har den här ångesten blivit för stor. Jag har bara gråtit och legat i min säng och stirrat i taket. Nu i veckan tog min mamma kontakt med skolan som i sin tur tog kontakt med min praktikplats. Skolan hade ett möte och snacka med min handledare. Alla hade tydligen märkt av hur dåligt jag mår och nu får jag välja och jag vill vara kvar på min praktik eller vara i skolan dom sista två veckorna. Men att  vara i skolan hjälper inte så mycke. Jag kommer ju fortfarande vara i ett kök. Enda skillanden är att jag kommer vara med mina lärare och en massa ettor och tvåor. Och ångesten är detsamma. Så nu verkar det bara som jag har ett val kvar: få hjälp och bli sjukskriven dom sista två veckorna. Men om jag nu blir sjukskriven så har jag gett upp. Jag har gett upp. Vad ska hända sen? jag kommer gå hemma till skolan börjar i Januari och jag kommer må bra. Men sen då? Jag kommer vara i köket igen, fast bara en gång i veckan och jag kommer vara med min klass som jag kan ha kul med samtidigt. Sen tar jag studenten. Där tar ångesten över igen. Vad fan ska jag göra då? Jag har precis slösat bort tre år av mitt liv och har ingen aning om vad jag vill jobba med.

Allt känns bara så fel. Ena stunden är man bara ett barn och nästa är man vuxen och har för många förväntningar över sig.

OH MY FUCKING GOD!

Ni har ingen jävla aning om hur jävla bra New Moon var. De va verkligen perfekt. Den var precis som boken. Och boken är ju perfekt den också och man tror ju att den är så bra som den bara kan bli? Ja, dom får detaljer som dom har ändrat i filmen har dom ändrat till det bättre. Helt sjukt. Twilight kan slänga sig i väggen!
Fast filmen framkallade lite tårar så va den så bra som den bara kunde bli. Jag hoppas jag inte ger er för höga förväntningar nu, haha.

Hela kvällen var verkligen super bra. Tänk er 640 twilight fans som ser twilight tillsammans och new moon för första gången. Under hela twilight va det skrik och "grr"-ande. Och New Moon.. det går inte ens att beskriva vilken känsla det var i salongen.
Första gången Edward dyker upp - skrik och applåder. Och nu pratar vi skrik.
Första gången Jacob dyker upp - samma sak.
Första gången Jacob är utan tröja - ni vill inte ens veta.

..och slutet. Jag trodde folk skulle springa fram och bara skika "ge mig mer!!!"

Jag ska sluta prata om twilight nu.

Och vet ni vad? Man fick en speak peak på Breaking Dawn! aaaaaaaaaaah! Jag ska se den igen snart snart snart!

Idag tändes ett litet ljus i min mörka värld.
Imorron ska jag få se New Moon. New Moon kommer att bli levande.

Och om en vecka kommer jag befinna mig i en stad i ett främmande land. Ett land som är långt ifrån allt som får mig att må dåligt. I 6 dagar kommer jag om mina vänner le och må bra. Och jag kommer prata engelska utan att vara alkoholpåverkad.

Detta väcker hopp. Men samtidigt så vet jag att tiden går snabbt när man har kul. Veckan kommer gå förbi snabbt och sen är jag tillbaka i skiten igen och alla ljus i mina lilla värld kommer att släckas.

Do not dwell in the past, do not dream of the future, concentrate the mind on the present moment.
 - Buddha

Eftersom jag inte kan skriva så får jag visa.

Det finns så mycke som jag vill skriva.
Men samtidigt så väldigt lite.

Att vakna upp och ha drömt om allt som man har ångest över och mår dåligt över är inte kul. Att sova är den tiden man faktiskt kan slappna av och må bra men inte nu längre. Nu mår jag verkligen dåligt 24/7.

Och min kära vän Lina är i New York nu. Usch, jag vill också försvinna och resa bort. Bara 12 dagar kvar till London. Vilken tur att jag boka en resa vid den här tiden, den här tiden när jag mår dåligt och verkligen behöver komma bort. Rätt så bra gjort måste jag säga.

Nu måste jag till praktiken - Fredag den 13, ja, vi ser hur dagen går..

Jag ber om ursäkt för en väldigt deppig blogg just nu men det är så jag mår.

Det är tänkt att man ska gå igenom olika dörrar.
Men nu var det så att jag missade dörren och råka gå in i väggen istället.
Jag slog i mig väldigt hårt och ramlade.
Och nu vet jag inte hur jag ska resa mig igen.

Jag mår bra idag - ingen ångest över praktiken för en gångs skull.
Inte så mycket kvar nu!

Ska snart sticka till bussen. Fast jag vill verkligen inte ut i kylan. Brrr!
Har by the way en praktikant på restaurangen som ska vara där i två veckor. Vi började snacka igår oh tydligen så gick hon på bäcka innan. Vad världen är liten! ^^

Jag håller på att kräkas.
Frida tvingade mig att spela in en video till en tävling där man kan vinna en resa till LA och gå på galapremiären av New Moon.
Visst det skulle vara jättekul att vinna men hur stor är chansen?
Chansen är dock större att folk skrattar åt mina lilla video.

För första gången på väldigt länge så börjar jag tvivla på att jag ska bjuda på mig själv så här mycket. Och om nån av er där ute råkar se videon - döm mig inte så mycke :(

Life is like a dick, when it gets hard - fuck it.

Det säger väl allt om hur jag mår just nu.

12 dagar till NEW MOON!
18 dagar till LONDON!
23 dagar kvar av praktiken!
40 dagar till JULLOVET!
46 dagar till JULAFTON!
53 dagar till NYÅR!

SLUTA
VARA
SÅ
JÄVLA
SNYGG!










Älskar sista bilden - "sexdriven people" hihi

Det är fredag! Vilket inntebär helg och bara två veckor kvar av praktiken innan jag är ledig en vecka.

Febern är borta och jag mår bättre, fast armen gör fortfarande ont. Men jag ska sluta tjata om det snart. Familjen kommer kasta ut mig och jag säger att jag har ont i armen en till gång.

Det blev ingenpraktik för mig idag. Kan inte lyfta armen mer än 90 grader utan att det gör skitont och på något sjukt sätt är jag lite glad över det. Det betyder ju att jag inte kan gå till praktiken..

Jag har faktiskt bäddat ner mig och ser på förberedelser för EMA's i kväll på MTV. Som ni vet så älskar jag awardshows ^^

love, malin

Jag och Booi ligger nerbäddade, båda med feber.

Båda tog vaccinet idag.

Imorron kanske vi får trynen?

"I can almost see it
That dream I’m dreaming but
There’s a voice inside my head sayin,
You’ll never reach it,
Every step I’m taking,
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking but I
I gotta keep trying
Gotta keep my head held high"

over and out.

Tårarna sprutar och ångesten är extrem.
Smärtan i magen är inte precis vänlig den heller.
Jag vill inte till praktiken imorron.

Jag har, på fullaste allvar, magknip!
Det är så sjukt som det bara kan bli. Man ska inte behöva må så här dåligt. Det borde inte vara tillåtet.
Fy fan.

Bara tre veckor kvar. Bara 16 arbetsdagar till jag är ledig en vecka. 16 dagar är inte så lång tid ellerhur? Men tiden går ju långsammare when you're in hell.

Sitter och kollar på bilder som är tagna precis innan jag klippte av mig håret i sommras.
Jag saknar mitt långa stora hår som fan. Varför va jag så dum och klippte av de?