Min andra halva kom hit igår kväll och vi satt uppe och prata hela kvällen och halva natten.
Vi pratade om vår framtid och om ångest. Jag vet ju verkligen inte vad jag vill göra efter studenten, eller jag vet inte vad jag vill jobba med. Men egentligen vet jag precis vad jag vill göra. Jag vet precis vad jag vill jobba med men som allting annat som jag vill ha så är det lite omöjligt att få. Eller inte omöjligt men jävligt svårt. Och om jag nu lyckas så kommer det vara en väldigt lång väg dit. Det kommer kämpas en hel del och jag kommer få många nej på vägen men det är de väl värt om jag i slutet får uppleva min dröm och göra det jag älskar? Och jag har redan tänkt på allt. Jag har flera backup-plans och vet vad jag ska göra för att få den här drömmen att slå in.

Jag har redan hela min framtid i mitt huvud. Den finns där. Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv, men alla har väl en sån plan i sitt huvud? Och hur många av dom får den här drömmen att bli sann egentligen? Men å andra sidan - hur många vågar egentligen gå efter den? Hur många vågar gå efter sin dröm och kämpa för att få den? Skamen av att misslyckas tar oftas över och sen sitter man där på ålderdomshemmet och önskar att man skulle gått efter drömmen.

Jag hatar att drömmar bara ska behöva vara drömmar. Varför kan inte alla bara få det dom vill ha och vara lyckliga? Ja, jag vet att jag låter som en hippi som snart kommer säga att jag vill baka kakor på regnbågar och solsken men egentligen - varför? Va fan är det svåra? Varför ska man inte få gå efter sin dröm? Varför ska man vara rädd för att misslyckas? Alla misslyckas ju någon ång här i livet. Alla borde iallafall få chansen att satsa.

Jag ska börja satsa. Jag kanske misslyckas men då vet jag iallfall att jag gav det ett försök.

Jag ska sluta läsa ordet som 'misslycka' och i stället läsa det som 'Miss Lycka'.