En sminkad, en osminkad. Så olika men samtidigt så lika.

Spenderade någon timme på waynes coffee med den där tjejen som envisas med att korta kjolar och strumpbyxor mitt i vintern. Med den tjejen som har sina saker precis överallt men om det är något hon hittar så är det sin mascara. Den där tjejen.

Vi drack kaffe och prata om sånt som ligger oss nära hjärtat. Ingen världsproblem blev lösta men vi fick snackat om sånt som behövs. Om vänskap, om hur man förändras och hur ens närmsta vänner kan bli personer som man inte längre känner. Och hur man själv förändras med tiden, hur man börjar se saker och ting annorlunda och hur man mognar och växer i olika riktningar. Hur man förlorar vänskap som man haft så nära hjärtat utan att det behöver vara någons fel.
Ibland så funkar det inte, ibland kan man inte vara sig själv till 100 procent. Ibland känner man inte genuin lycka för någon annan och då försvinner all tillit. Det är jävligt viktigt att kunna lita på dem som är en närmst på livet. Det är ännu viktigare att känna att man mår bra i en vänskap.

Det senaste året har jag växt upp en del och några vänner har försvunnit. Försvunnit av olika anledningar. En del för att dem är kvar på det stället man var är ett par år sen, på ett ställe där man mådde dåligt och när man är påväg mot en ljusare framtid kan människor som vill dra tillbaka en till mörkret inte vara kvar. Jag döljer inte mörkret inom mig. Jag är stolt över det, det har gjort mig till den jag är men nu är jag gamal nog att veta att jag kan kämpa och förtjäna bättre.

Gammal vänskap förnyas och blir bättre. Bekanta blir vänner och vänner blir främlingar. Allt för en anledning och hopp om något bättre.

Idag är jag glad över dem som finns i mitt liv och kan med handen på hjärtat säga att jag önskar det bästa för mina vänner. Precis som det ska vara.


Så i brist på en het pojkvän såhär på alla hjärtans dag så väljer jag att säga till alla mina vänner hur mycket jag älskar dem och hur jävla tacksam jag är över att ha dem i mitt liv. ♥

Hur jävla snygg får man lov att vara egentligen?

Detta är min mormor. Min fantastiska mormor. Hon är inte som alla andra mormödrar, hon luktar inte konstigt, hon kan ibland ha likadana kläder som jag bär, hon älskar sitt vin och hon kör alldeles för galet för sitt eget bästa. Hon sticker ut, både som mormor, kvinna och människa. Hon är en sådan person som gör ett intryck så fort man träffar henne, en person man minns.

Det finns inte tillräckligt med ord att förklara henne, för att förstå så måste man känna henne och jag har fått turen att inte bara få träffa och känna henne utan att också få vara släkt med henne. Jag får bära på hennes gener. Och som inte det är nog att få skryta om så har jag fått den väldigt stora äran att få bära hennes namn. Ett namn som är lika unik som kvinnan själv, Gullianne. Ett eget namn. Ett starkt namn. Precis som hon. Redan från stunden jag föddes så skulle vi ha ett band. Hon var där i rummet, en av dem första människorna som såg mig och hörde mitt skrik. Och hon var en av dem första människorna som min blick skulle möta.

Denna kvinna bär en hel del ansvar när det gäller hur jag har blivit. Men antagligen det största ansvar av allt bär hon för ett av mina störta intresse, och nu pratar jag inte om vin utan om min kärlek till böcker och att skriva. Att få skapa min egen lilla värld i texter och få rymma in i böcker, att låta mig få skrika ut hur jag egentligen känner utan att behöva öppna munnen.  

Min mormor är en fantastisk person, punkt slut. Hon är en kvinna som alltid står på sig. En kvinna som oftas ses med ett glas rött i handen. En kvinna som kör för fort. En kvinna som älskar med hela sitt hjärta, en kvinna som har många barn och ännu fler ex-män. En kvinna som inte kan bära platta skor för då ramlar hon baklänges.
När andra barn kanske skämdes för sina föräldrar och sin mormor så var jag tvärtom. Jag ville gärna att mormor skulle hämta mig på skolan för ingen trodde att hon var min mormor, hon var yngre och snyggare än alla andra mormödrar. Hon var cool. Hon lät mig låna hennes smink och klackaskor.  Och så tog hon alltid av kanterna på smörgåsarna.

För mindre än två veckor sen låg min mormor på operationsbordet. Blottade och uppskuren. Hon fick bröstcancer. Fast jag visste att jag inte behövde vara orolig för hon är en kämpe ända ut i fingerspetsarna så var det ett slag rätt i magen. En chock. Ett jobbigt besked som vänder hela ens tillvaro upp och ner. Min mormor är mitt allt. Jag har ingen farmor. Jag har ingen farfar. Jag har ingen morfar. Hon har fått fylla rollen för fyra personer och gjort det bättre än någon någonsin skulle kunna klara. Hon är en kämpe. En jävligt snygg kämpe. Det skulle inte spela någon roll om dem var tvungna att skära bort hennes bröst eller om hon kommer tappa sitt hår efter all cellgiftsbehandlingen. Hon kommer alltid vara den snygga mormorn. Den coola och häftiga och om jag är hälften av den kvinnan hon är så kommer jag kicka some ass. Jag kommer kunna se mig själv i spegeln och le större än någon annan. Jag är också en Gullianne.