Detta är min mormor. Min fantastiska mormor. Hon är inte som alla andra mormödrar, hon luktar inte konstigt, hon kan ibland ha likadana kläder som jag bär, hon älskar sitt vin och hon kör alldeles för galet för sitt eget bästa. Hon sticker ut, både som mormor, kvinna och människa. Hon är en sådan person som gör ett intryck så fort man träffar henne, en person man minns.

Det finns inte tillräckligt med ord att förklara henne, för att förstå så måste man känna henne och jag har fått turen att inte bara få träffa och känna henne utan att också få vara släkt med henne. Jag får bära på hennes gener. Och som inte det är nog att få skryta om så har jag fått den väldigt stora äran att få bära hennes namn. Ett namn som är lika unik som kvinnan själv, Gullianne. Ett eget namn. Ett starkt namn. Precis som hon. Redan från stunden jag föddes så skulle vi ha ett band. Hon var där i rummet, en av dem första människorna som såg mig och hörde mitt skrik. Och hon var en av dem första människorna som min blick skulle möta.

Denna kvinna bär en hel del ansvar när det gäller hur jag har blivit. Men antagligen det största ansvar av allt bär hon för ett av mina störta intresse, och nu pratar jag inte om vin utan om min kärlek till böcker och att skriva. Att få skapa min egen lilla värld i texter och få rymma in i böcker, att låta mig få skrika ut hur jag egentligen känner utan att behöva öppna munnen.  

Min mormor är en fantastisk person, punkt slut. Hon är en kvinna som alltid står på sig. En kvinna som oftas ses med ett glas rött i handen. En kvinna som kör för fort. En kvinna som älskar med hela sitt hjärta, en kvinna som har många barn och ännu fler ex-män. En kvinna som inte kan bära platta skor för då ramlar hon baklänges.
När andra barn kanske skämdes för sina föräldrar och sin mormor så var jag tvärtom. Jag ville gärna att mormor skulle hämta mig på skolan för ingen trodde att hon var min mormor, hon var yngre och snyggare än alla andra mormödrar. Hon var cool. Hon lät mig låna hennes smink och klackaskor.  Och så tog hon alltid av kanterna på smörgåsarna.

För mindre än två veckor sen låg min mormor på operationsbordet. Blottade och uppskuren. Hon fick bröstcancer. Fast jag visste att jag inte behövde vara orolig för hon är en kämpe ända ut i fingerspetsarna så var det ett slag rätt i magen. En chock. Ett jobbigt besked som vänder hela ens tillvaro upp och ner. Min mormor är mitt allt. Jag har ingen farmor. Jag har ingen farfar. Jag har ingen morfar. Hon har fått fylla rollen för fyra personer och gjort det bättre än någon någonsin skulle kunna klara. Hon är en kämpe. En jävligt snygg kämpe. Det skulle inte spela någon roll om dem var tvungna att skära bort hennes bröst eller om hon kommer tappa sitt hår efter all cellgiftsbehandlingen. Hon kommer alltid vara den snygga mormorn. Den coola och häftiga och om jag är hälften av den kvinnan hon är så kommer jag kicka some ass. Jag kommer kunna se mig själv i spegeln och le större än någon annan. Jag är också en Gullianne.