En sminkad, en osminkad. Så olika men samtidigt så lika.

Spenderade någon timme på waynes coffee med den där tjejen som envisas med att korta kjolar och strumpbyxor mitt i vintern. Med den tjejen som har sina saker precis överallt men om det är något hon hittar så är det sin mascara. Den där tjejen.

Vi drack kaffe och prata om sånt som ligger oss nära hjärtat. Ingen världsproblem blev lösta men vi fick snackat om sånt som behövs. Om vänskap, om hur man förändras och hur ens närmsta vänner kan bli personer som man inte längre känner. Och hur man själv förändras med tiden, hur man börjar se saker och ting annorlunda och hur man mognar och växer i olika riktningar. Hur man förlorar vänskap som man haft så nära hjärtat utan att det behöver vara någons fel.
Ibland så funkar det inte, ibland kan man inte vara sig själv till 100 procent. Ibland känner man inte genuin lycka för någon annan och då försvinner all tillit. Det är jävligt viktigt att kunna lita på dem som är en närmst på livet. Det är ännu viktigare att känna att man mår bra i en vänskap.

Det senaste året har jag växt upp en del och några vänner har försvunnit. Försvunnit av olika anledningar. En del för att dem är kvar på det stället man var är ett par år sen, på ett ställe där man mådde dåligt och när man är påväg mot en ljusare framtid kan människor som vill dra tillbaka en till mörkret inte vara kvar. Jag döljer inte mörkret inom mig. Jag är stolt över det, det har gjort mig till den jag är men nu är jag gamal nog att veta att jag kan kämpa och förtjäna bättre.

Gammal vänskap förnyas och blir bättre. Bekanta blir vänner och vänner blir främlingar. Allt för en anledning och hopp om något bättre.

Idag är jag glad över dem som finns i mitt liv och kan med handen på hjärtat säga att jag önskar det bästa för mina vänner. Precis som det ska vara.


Så i brist på en het pojkvän såhär på alla hjärtans dag så väljer jag att säga till alla mina vänner hur mycket jag älskar dem och hur jävla tacksam jag är över att ha dem i mitt liv. ♥