Jag sitter och har djupa samtal med min andra halva och har lugn skön musik på. Musik från min "feel"-spellista som innehåller allt som berör känslor hos mig. Allt från bon jovi, U2, Robbie williams och John Mayer.

Jag är så otroligt rädd. Rädd för att folk inte ska veta vem jag är. Vem jag egentligen är. Det är det ämnet som jag och Lina pratar om just nu. Jag har konstiga drömmar. Ovanliga framtidsplaner kan man nog säga. Planer och drömmar som jag är otroligt rädd att dom aldrig ska slå in. Så iställer för dela med mig av dom så är dom inlåsta i en liten låda, eller i detta fallet min laptop och byrålåda. Bara för jag är rädd. Det finns inget värre än att visa vem man egentligen är och att folk inte ska gilla en. Eller att alla känner till ens dröm och alla sen ser en misslyckas med den. Rädsla. Jag hatar detta så otroligt mycket. Alla säger alltid att man ska drömma och gå efter det man vill ha. Men när man väl drömmer och pratar högt om det så finns det alltid någon som ska ta ner en på jorden igen eller säga att det aldrig kommer hända. Hemska avundsjuka människor. Hatar hur råa personer kan vara mot varandra. Hatar att det är fult att ha självförtroende och faktiskt vara medveten om att man är bra på något. Jag vill inte leva i en värld där dubblemoralen styr. I en värld där man ska passa in och inte vara för märkvärdig. Jag vill att alla ska få stå ut och ha sitt egna lilla spotlight som visar upp vad just dom kan. För alla kan något. Alla har en talang. Några av oss hittar den reda som två åringar och andra hittar den när vi sitter på ålderdomshemmet men huvudsaken är att vi alla har en talang och det är det som är viktigast.
Kan inte alla bara få ställa sig mitt på stan och få skrika ut det? Allt förtjänar att göra det som gör dom lyckliga.