"Jag var bara ännu en tonårstjej med stora drömmar. Drömmar som ingen visste om. Enda sedan jag var lite hade jag haft stora drömmar. Drömmar som jag delat med mig av men som aldrig hade slagit in så när jag växte upp såg jag till att aldrig dela med mig av mina drömmar. Om jag sa något högt, om jag stängde av mitt huvud och istället lät mitt hjärta stå för talan så skulle det aldrig ske. Jag låste in min önskningar i ett litet rum där ingen aldrig fick komma in, inte utan att gå igenom en massa prövningar iallfall. Jag var tvungen att veta att jag kunde lita på den här personen till 100 procent, den osäkra lilla flickan inom mig var tvungen att veta att den  personen älskade mitt tillräckligt mycket så han inte skulle skratta åt mig eller säga "det där är väldigt stora drömmar, chansen att dem kommer slå in är näst intill minimal." Detta resulterad i att jag växte upp i rädsla. Jag har många vänner som älskar mig och som jag älskar tillbaka men ingen av dem känner mig på riktigt. Ingen vet vad jag brinner för, ingen vet vad jag vill ha ut av liven. Ingen. Istället tror dem att jag är ännu en tjej. Men det är jag inte jag är speicell, jag har det där lilla extra. Fast så får man egentligen inte säga om sig själv så jag håller käften. Jag låter andra tro att jag är mindre än vad jag är, jag lever i en värld där jag får spela en roll. I bland finns där stunder när jag säger något eller gör något, när den riktiga jag kommer fram och då blir mina kära små vänner chockade. För sådan är jag inte, jag är inte en person som bryr mig mer om andra än vad någon annan gör. Jag är inte någon som skulle kunna påverka världen. Jag är ingen som man kommer minnas 50 år efter min död. Jag är bara ännu en tjej. Tror dem. Ge mig lite tid bara. Låt mig växa, låt mig komma ut från mitt skal och träna upp min röst för en dag så är det den rösten ni kommer lyssna på. Ni kommer bli chockade, inspirerade och stolta. Ni kommer aldrig förstå min smärta men ni kommer förstå mig. Det är huvudsaken. Mina drömmar kommer bli verklighet."