Kapitel ett.

Det var en kylig novemberkväll. Klockan var lite över åtta och dimman gjorde det svårt att se men jag såg att det var två människor som samtal några få meter framför mig. Ju närmre jag kom så förstod jag att det inte var två utan tre stycken och att dem stod i porten jag skulle in i. En liten del av mig hoppades att en av dem här tre människor skulle vara mannen som jag hade sett alltmer ofta den sista tiden. Nästan varje arbetsdag. En man som jag hade ett speciellt förhållande med. Ett band till, och inte vilket band som helst. Ett nära och starkt band. Det var iallfall meningen att vårt band skulle vara det.  Kärleksfullt och djupt.

Jag kom närmre och närmre. Egentligen ville jag bara springa dit och se om det var han. Se honom i ögonen och ställa så många frågor. ”Varför?” Varför… Ett ord. Ett jävligt bra ord. Ett nödvändigt ord.

De tre människorna gjorde sig nu uppmärksamma på att en fjärde person var påväg mot deras lilla möte. Min nyckelring fylld nycklar som jag hade i handen, ett bra vapen om man blir överfallen, gav ifrån sig mer ljud än mina fötter mot marken och dem la märke till mig mycket tidigare än vad dem borde ha gjort vilket gav mig mindre tid att stirra på honom än vad jag skulle vilja ha. 

Dem tittade upp. Jag såg att det var ett äldre par och en äldre man som stod mitt i porten som jag snart skulle gå in i. Den äldre mannen i porten var mannen som jag hoppats på. Det knöt sig lite i magen och hjärtat börja slå snabbare. Han stirrade på mig, studerade mitt ansikte. Försökte lista ut om jag var den han trodde. Dragen i mitt ansikte påmindes ju om min mammas och om hennes mamma för den delen, hans första fru. Min mormor. Paret tittade på mig. Mannen stirrade fortfarande. Den äldre kvinnan tittade på mig med ett leende. ”Här är du ute och går. Fast du har nog inget att vara rädd för med den där bunten nycklar i handen!” Mannen stirra fortfarande. Kanske vet han vem jag är. Jag öppnar munnen ”Nej, det har jag nog inte. Men jag tar hellre det säkra före det osäkra så nycklarna behåller jag i handen.” Polletten ramlar ner. Min röst förrådde mig. Jag är lik min mor på många sätt men rösten, rösten är identiskt. Inte ens vår familj hör skillnaden på oss. Och det gjorde inte han iheller. Han hade ingen skam ikroppen längre. Han visste vem jag var. Han stirrade rätt på mig utan att bry sig om att det inte är fint att stirra på människor man inte känner. För det gör han inte, han känner inte mig. Bara för jag har hans blod i mina ådror betyder det inte att han vet vem jag egentligen är.

Jag tittar upp, rätt upp i hans ansikte. Gör mig redo att säga ”Hej morfar.” Men något håller tillbaka. Jag är inte den som flyr men jag kan inte säga något. Jag bara stirrar honom rätt i ögonen. Detta pågår i några sekunder och det enda jag kan tänka på är ”varför säger du inget?! Säg något! Du har det perfekta tillfället!” Men jag håller käften. Jag vill inte göra situationen obekväm för honom och det gamla paret. Hur löjligt är inte det, jag vill inte göra situationen obekväm för honom. Då slår det mig. Jag bryr mig nog inte. Han har ingen del av mitt liv längre. Han har ingen del av mig. Detta var hans val. Han har missat så himla mycket av mitt, min systers och mina kusiners liv och det är bara hans fel. Och jag vet att han innerst inne är nyfiken på oss. Så nu får jag min chans. Jag ska vända ryggen till, han ska få veta hur det känns att bli mött med en kall hand.

Jag stirrar honom i ögonen, höjer ögonbrynet och ler så bitchigt och falsk jag bara kan. Sen går jag. In genom porten och upp till min vårdtagare som komiskt nog bor på samma våning.

Ungefär tio minuter senare när jag kommer ut från vårdtagare så märker jag att handtaget på min morfar dörr åker ner. Står han och tittar på mig genom sin dörr? Är han så löjlig? Nej, kan han verkligen det? Tanken får mig att skaka på huvudet och skratta. Jag går ner från trapporna och ut på gården. Jag tittar upp till hans köksfönster och där står han och tittar på mig. Bevakar mig. Följer mina steg nyfiket. Jag vänder mig om igen och går där ifrån. Han såg mig titta upp igen och han vände inte bort. Jag vet att det är hans sätt att nå ut till mig men det är försent.

Blod är inte tjockare än vatten och personen som sa det kan inte ha mer fel. Familj är vad man gör det till. En familj består av dem som man älskar mest och alltid kommer vara där. Familj betyder inte blod. Familj betyder kärlek och närhet.  Man föds inte in i en familj, en familj är man genom att bevisa sin kärlek för varandra, genom att visa att inget annat spelar något roll än att ha varandra nära.